Jag håller mig nog till att kasta tärningar på casino. Var tärningarna landar på när jag spelar craps  betyder i sämsta fall att jag förlorar pengar och i bästa fall att jag vinner. Nog spännande för en gambler som mig. I boken “Tärningsspelaren” från 1971 så får tärningens utfall långt mer allvarliga och dramatiska konsekvenser. Boken handlar nämligen om en man som låter tärningen bestämma alla hans beslut.

Utmanande som idé

Jag minns att jag läste boken av George Cockcroft om psykiatrikern Luke Rhinehart, som låter tärningen avgöra hans beslut i vardagen. Och då pratar vi inte om han funderade på lättmjölk eller mellanmjölk. Nej. De beslut som karaktären “lämnar över” åt slumpen är betydligt mer moraliskt tveksamma. Ofta av vålds- och sexuell natur och karaktär. Jag minns att jag var lite för ung första gången jag läste boken. Och det var också i en period då jag ansåg det otänkbart att inte avsluta en påbörjad bok. Vilket var dumt. Principer ska finnas för att förbättra din vardag. I övrigt är de bara intellektuella hinder. Hursomhelst. Boken blev snabbt kult när den kom ut. Och jag får nog medge att det finns en spänning i frågan som ställs i boken.

tärn

Enligt mig är den frågan; vad händer med oss om vi låter någon/något annat ta ansvar för våra handlingar? Nu i vuxen ålder gav jag mig på boken igen. Men jag orkade bara med ett tjugotal sidor. Inte för att jag på något sätt är någon nymoralist eller särskilt pryd. Det är nämligen ganska många otäcka scener i boken. Jag gillar helt enkelt inte premissen att vårt samvete skulle vara en konstruktion. Att godhet inte är något annat än ett socialt arv. Jag såg liksom inte riktigt det underhållande i det. Även om tanken är intressant och ifrågasättande.

Bulgakov och Mästaren

Author: admin

Boken jag tänkte berätta om idag tog mitt läsande till en helt annan nivå. Boken är Michail Bulgakovs klassiker “Mästaren och Margarita”. Det är en helt sanslös bok, som man bör läsa minst ett par gånger för att åtminstone ge sig själv chansen att förstå den. Inte så att den är krånglig. Men den är fylld av samhällskritik, humor, historia och vad som skulle kunna liknas vid fantasy. 

Jesus, katter och Sovjet

Boken handlar om väldigt många saker. Den är oerhört invecklad. Men inte på ett sätt som får dig att tappa intresse. Snarare tvärtom. Den handlar i lösa drag om en författare som skriver på en bok om Jesus som historisk person. Författarens berättelse blir även den en del av bokens handling på ett smått förvirrande om än underhållande meta-sätt. Plötsligt är vi med en ångestladdad Pontius Pilatis i Jerusalem. Sedan är vi tillbaka i Moskva där Djävulen själv är på jakt efter författaren, flankerad av en enorm katt som kan gå på två ben. Och i hela historien finns en skarp humor och kritik mot det sovjetiska samhället. Att Bulgakov inte mördades av myndigheterna anses idag vara på grund av att Stalin gillade hans böcker.

begemot

Jag minns att jag uppfattade det som ofattbart att någon i 20-talets Sovjet kunde skriva en sån här bok. En bok fylld av fantasi, humor, samhällskritik och allt i så många lager. Jag trodde att ryska författare var träiga, tråkiga och ödesmättade i sina berättelser. Tack vare Bulgakov så ökade mitt intresse för läsning med trehundra procent. Problemet blev dock att jag nu endast ville läsa böcker som gav liknade komplexa läsupplevelser. Inte undra på att min favoritförfattare idag är Haruki Murakami. I mångt och mycket en slags modern tids Bulgakov. Murakamis “Kafka på stranden” är det närmaste “Mästaren” jag har kommit. Gemensamt för bägge dessa böcker är att två av karaktärerna är talande katter. Slump? I think not.

I mitt allra första inlägg tänkte jag ta mig 20 år tillbaka i min egen historia. Fram tills att jag nöp Tolkiens historia om den äventyrlige och ovanlige hobbiten Bilbo mellan min unga men nyfikna händer så hade läsandet varit minst sagt begränsat. Jag minns egentligen inte en enda titel innan Bilbo. Det närmaste en “vuxen” bok jag hade kommit var Tintin.

Fantasin väcktes

“Bilbo – En hobbits äventyr” handlar om hobbiten Bilbos resa genom Midgård till det ensamma berget. Boken är skriven av J.R.R Tolkien och är slarvigt uttryckt en prequel till Sagan-böckerna, också detta slarvigt uttryckt. Det som dock skiljer Bilbos äventyr från Frodos är inte bara den uppenbart annorlunda handlingen. Det är också tonen i historien. Bilbo är mer än barnbok. Mörker är utbytt mot humor. Överdriven detaljrikedom är utbytt mot tydliga om än många karaktärer. Men jag skulle absolut rekommendera boken till människor, alver och hobbitar i alla åldrar. Det finns en tidlöshet och skönhet i boken som transcenderar ålder.

bilbo

På ett mer personligt plan betydde boken mycket för mig. Från att ha ägnat varje ledig stund åt att springa i skogen, spela fotboll eller TV-spel, så kunde jag nu också se fram emot att sätta mig i en skön fåtölj, hälla upp en stor kopp choklad och försvinna in i Bilbos äventyr. Tillsammans undvek vi troll, träffade Gandalf för första gången och kämpade oss uppför det ensamma berget. Utan Bilbo så hade vi inte haft Frodo. Och utan Bilbo så hade inte jag påbörjat min litterära resa. En resa som tagit mig till så många spännande platser. En resa som jag hoppas aldrig tar slut.